Surströmming

Det är nog tredje eller fjärde gången jag äter surströmming, men det var länge sedan sist. Det var därför lite spännande att prova det igen. Det är ju bara så att LUKTEN är fruktansvärd, men det är också den som gör det hela charmigt. Den är inte alls den värsta av lukter, men det som ger det oförglömliga minnet är det faktum att man inte flyr. Nej, man gör precis tvärt om! Man närmar sig detta hemska mer och mer. Tillslut har man det så nära näsan att det riktigt fräser i näshåren. Då, när man känner paniken i varje cell i kroppen, då gör man det. Man stoppar in det i munnen! Aah, oh, oj vad häftigt! Det känns som värsta mandomsprovet.

Nog om upplevelsen, låt oss behandla smaken. Första upplevelsen är förunderligt underbar, helt makalöst gott typ. Efter ett tag inser man dock att det endast var att det i kontrast till lukten var bra. Denna kontrastchock lägger sig snart och en mer nyanserad bild framträder. En bild med mycket salt, lite rökt med rejält sting i. Man skulle kanske kunna likna det vid en stark exotisk krydda.

Sammantaget är detta inget jag skulle kunna ha som basföda, absolut inte. Surströmming är framför allt en upplevelse. En upplevelse som jag helt klart vill rekommendera alla att testa. Speciellt om du är svensk (en del av kulturarvet).

Vill gärna höra era synpunkter på det hela.